Speltest: Darksiders, slashing utan story
Anton Bjurvald har iklätt sig rollen som en av apokalypsens fyra ryttare beväpnad med brontosvärd och kick-ass-attityd. Det visar sig duga gott i väntan på God of War III.
(8 st)Titel: Darksiders
Utvecklare: Vigil Games
Distributör: THQ
Recensionsplattform: Playstation 3
Finns även till: Xbox 360
Större text
Mindre text
Skriv ut artikel
Tipsa en vän
Lägg till på Facebook
Lägg till på MySpace
Hack'n'slash är en urgammal genre inom tv-spelsvärlden. Den tar spelandet tillbaka till det osofistikerade, enkla och primitiva. Rör på styrspaken, tryck på slagknappen, upprepa, så ser formeln ut. I det monotona upplägget föds ibland riktigt bra spel. God of War är ett sådant, Devil May Cry ett annat. Under våren kommer det några titlar med potential att hota de riktigt stora. Ett av detta är Darksiders.
Darksiders har en lika skitnödigt krystad som ointressant historia. Som War (Krig alltså), en av apokalypsens fyra ryttare, har man lurats att starta världens undergång. Den händelsen ska enligt Uppenbarelseboken 8:1 föregås av att "det sjunde inseglet" bryts. Nu visar det sig att War lurats att tro att det sjunde inseglet brutits och han får skulden för mänsklighetens undergång.
Här tappar jag för första gången intresset för spelets story. Varför, i hela fridens namn, ska jag bry mig om en historia som utspelar sig 100 år EFTER att människan har utrotats. Spelet är dessutom ganska tydlig med att det inte går att rädda människorna. Nej, det enda som kan göras är att hämnas på demonen som numera härskar på jorden och som förmodligen var den som överlistade War. Att alla skådespelare pratar med supergrusig och manlig basröst hjälper inte för att sälja historien. Då hjälper det inte att storheter som Mark Hamill finns i rollistan, även om hans karaktär the Watcher faktiskt har en del sköna repliker.
Hejdlöst coolt jättesvärd
Så vad är det då som får mig att återkomma om och om igen till Darksiders? Främst handlar det om att spelet som till en början är ganska monotont efter ett tags spelande blir riktigt varierande. Strider och pussel växlas i bra takt. Stridssystemet är inte speciellt sofistikerat men väldigt stabilt och alltsom oftast är det min förmåga och inte kontrollen som sviker. War har dessutom ett hejdlöst coolt jättesvärd a la Cloud Strife från Final Fantasy VII. Synd bara att det heter något så fånigt som Chaoseater. Förutom den enorma tandpetaren får man bland annat svinga lie, snärta iväg jättestor ninjakaststjärna och banka fiender med förstärkta handskar. De olika vapnen kan uppdateras med hjälp av stulna själar (stulna från God of War alltså) som man samlar ihop genom att besegra fiender och inredning.
Spelet är dessutom betydligt mindre inrutat än sina förebilder. Det går att hoppa fram och tillbaka mellan de olika platserna allt eftersom arsenalen utvidgas och hinder som tidigare varit oöverkomliga går att forcera. Spelet korpar som sagt en hel del från andra spel, men med glimten i ögat. När portalkanonen från det ypperliga Portal introduceras ler jag med hela ansiktet. Det är lite mer fokus på problemlösning än vad som är brukligt i genren vilket lättar upp. På andra ställen består spelet av ren arenafighting där x antal fiender ska avverkas inom y antal minuter men med olika krav som till exempel att man bara får döda folk med hoppattacker.
Marvel-tecknaren Joe Madureira har varit med och designat stora delar av spelet vilket märks väldigt tydligt. Vissa saker, som att War har pippilotta-tofsar som sticker ut under huvan, känns inte helt klockrena, men monsterdesignen, miljöerna och framför allt bossarna är riktigt sköna. Även musiken är riktigt tung och stämningsfull.
Darksiders är roligt för stunden, men förvänta er ingen gripande eller ens sammanhängande historia att ta del av. Som en pausfågel innan God of War III är det dock alldeles utmärkt.
(7 st)
(10 st)
(1 st)
Kommentarer
Bli den första att kommentera denna artikel!