Sidan 1

Andreas Liebert
2000-01-01 01:00

Av: Andreas Liebert

Redan 1838 uppfann den engelske vetenskapsmannen Sir Charles Wheatstone stereogrammet som är bilder avsedda att betraktas i stereo, med en tvådimensionell bild för varje öga. Eftersom bilderna är något olika får man en illusion av djup. 1939 populariserades den här tekniken när den extremt välkända leksaken View-Master med sina runda bildskivor lanserades på marknaden.

Naturligtvis sökte även filmskaparna efter metoder att presentera sina verk i tre dimensioner. Den brittiska fotografen och uppfinnaren William Friese-Greene tog upp Wheatstones idéer i slutet av 1890-talet och uppfann ett system för stereoskopisk film. Tekniken byggde på att två filmer projicerades samtidigt sida vid sida och att åskådarna använde sig av stereoskop för att se en sammansatt bild med djup. Metoden var dock alltför klumpig för att användas i större sammanhang.

Image

De första försöken

De allra flesta historiker anser att bröderna Lumières kortfilm L'arrivée du train från 1903 ur teknisk synpunkt är den första riktiga filmen i 3D. Uppenbarligen var den bra eftersom publiken lämnade salongen i panik när tåget närmade sig i full karriär. Tekniken var dock fortfarande för outvecklad för att lanseras inför den stora publiken på biograferna. Tolv år senare testades dock för första gången i stor skala 3D-visning med rödgröna anaglyfiska glasögon. Publiken på Astor Theater i New York fick se tre filmer med bland annat orientaliska dansare och scener från Niagarafallen men trots det togs inget beslut att producera en långfilm med den nya tekniken. Inte före 1922 då världens första 3D-film, The Power of Love, visades för en betalande publik på Ambassador Hotel i Los Angeles. Två projektorer för röd respektive grön färg användes för att visa filmen med två överlagrade bilder i anaglyfiskt format. Efter bara en ytterligare visning försvann filmen sedermera spårlöst.

I december samma år presenterades Teleview som en alternativ metod att visa 3D-film. På en enda filmremsa alternerade bildrutorna för höger och vänster öga och filmen betraktades genom speciella glasögon som satt monterade i en arm vid varje säte. Glasögonen var synkroniserade med projektorn och därför kunde en slutare blockera ljuset så att endast höger respektive vänster öga såg varannan bildruta. Tekniken var alldeles för dyr och lades i malpåse men kom som bekant att dammas av helt nyligen då tv-tillverkarna valde något liknande för sina 3D-lösningar.

Under den stora depressionen avstannade mycket av utvecklingen men 1936 visades för första gången 3D-teknik baserat på polariserat ljus upp. Några få filmer producerades i både Europa och USA men kravet på helt nya projektorer och filmdukar belagda med silver var en effektiv hämsko för utvecklingen och sedan kom ett världskrig emellan.

Image

Guldåren

Den gyllene eran för 3D inleddes 1952 då filmen Bwana Devil blev den första färgfilmen i tre dimensioner. Nu var depressioner och krig som bortglömda och massor av biografer uppgraderades för att visa 3D-film baserat på Polaroid-tekniken. Tidsperioden brukar felaktigt förknippas med de rödgröna anaglyfiska glasögonen men i själva verket förekom de mest som bilagor till serietidningar med 3D-strippar.

Eftersom det krävdes två projektorer kunde maskinisten inte sömlöst växla till nästa rulle som brukligt med vanlig film. Istället blev det en kort paus efter ungefär en timme när rullarna skulle bytas och ofta utnyttjade manusförfattarna det genom att skriva in rejäla cliffhangers före avbrottet. Ytterligare ett landmärke passerades 1953 då House of Wax blev den första 3D-filmen med stereoljud. Över huvud taget tyckte filmbolagen att skräck- och monsterfilmer passade alldeles utmärkt i 3D-format och den riktiga klassikern på området är förstås The Creature From the Black Lagoon från 1954.

Artikeln fortsätter här ››