Sidan 2

Andreas Liebert
2000-01-01 01:00

Från mitten av decenniet avtog dock haussen för 3D hastigt och orsaken var framför allt teknisk. För bra resultat krävdes att två projektorer var i perfekt synk men dessvärre var det svårt att upprätthålla. Resultatet blev ansträngda ögon och huvudvärk hos publiken som började undvika 3D-föreställningarna. Under 1960-talet gick det endast upp sporadiska filmer i 3D men en ny teknik förenklade visningen i biograferna betydligt. Space-Vision 3D var ett så kallat "Top-Bottom" format som byggde på att höger och vänster bild framkallades ovanpå varandra i samma bildruta. I ett slag eliminerades synkproblemen och behovet av två projektorer men baksidan var att bilderna tappade en del färgmättnad.

Image

1970 lanserades ytterligare en ny visningsteknik, Stereovision. Det byggde på 35-millimetersformatet som tillät att båda bilderna placerades sida vid sida i samma bildruta. Men hjälp av en anamorfisk lins stretchades bilderna ut på duken och polaroidfilter separerade för vänster och höger öga. Mjukporrisen The Stewardesses producerades i det här formatet och blev den hittills mest inkomstbringande 3D-filmen med över 27 miljoner dollar i intäkter. Lite senare, en bit in på 1980-talet, skrek publiken sig hesa under visningarna av filmer som Jaws 3D och Friday the 13th part III och 3D blommade åter en kort tid innan intresset falnade igen. I alla fall på de vanliga biosalongerna.

IMAX

Filmen Transitions från 1986 var den första IMAX-filmen i 3D som använde sig av aktiva glasögon och en startpunkt för en helt ny kvalitetsnivå. Här tolererades helt enkelt inga fel som försämrade publikupplevelsen och i kombination med det väldiga synfältet bäddade det för succé i USA där IMAX har en stark ställning. Under hela 1990-talet producerades en rad 3D-filmer för formatet, inklusive den extremt framgångsrika Into The Deep från 1995. James Cameron tog 3D ett stort steg framåt 2003 med den första fullängdsfilmen för IMAX - Ghosts of the Abyss. Dokumentären om Titanic på havets botten filmades digitalt med Reality Camera som utvecklades i enlighet med Camerons specifikationer. Systemet kom även att användas för bland annat Spy Kids 3-D: Game Over från samma år. I november 2004 gick 3D-filmen The Polar Express upp på 66 IMAX-biograferna parallellt med 2D-versioner på 3584 vanliga salonger. När det stod klart att 25 procent av intäkterna kom från dessa få IMAX-biografer uppmuntrades branschen att gå vidare med tekniken.

Image

Sommaren 2005 kom så modern 3D till de vanliga biosalongerna när en biograf i Hollywood utrustades med Digital 3D, samma format som Walt Disneys Chicken Little lanserades i samma år. När den digitala tekniken väl hade fått in en fot så gick det fort. 2006 lanserades 3D-versionen av The Nightmare Before Christmas och året därpå Scar 3D som gick upp i tittartoppen i många länder. I takt med att de digitala 3D-biograferna bredde ut sig kom allt fler filmer som Hannah Montana, Journey to the Center of the Earth, Bolt och My Bloody Valentine 3D. När den kritiska massan av 3D-salonger runt om i världen var nådd 2009 så kom då James Camerons superfilm Avatar och svepte bort de sista tvivlen på att 3D återigen upplever en guldålder. Om det är för gott denna gång är för tidigt att säga men mycket talar för det.